Börjar trivas rätt så bra med mitt efter studenten-innan universitetet-liv. Mycket trivsam vardag. Men veckorna flyger förbi lite väl snabbt nu tycker jag, imorse fick jag frost på ögonfransarna när jag cyklade till jobbet och ikväll sover jag med dubbla duntäcken, pyjamas i två lager och duntofflor.
Här är lite vad som hänt i livet sen sist.
Trivsam vardag anledning 1: med mina arbetstider finns ofta tid för lång och lyxig frukost
Jag och mamma var i Torsång på dagstur för några veckor sen. Åt bullar på en utesevering och strosade lite i byn
För två helger sen hälsade jag på My och Mickis i Göteborg. När jag kom med bussen på lördag em köpte vi plockmat och dukade i Mys fina lägenhet. Till det blandade vi drinkar och så blev det till världens bästa tjejförfest
Åkte spårvagn till Chalmers kårhus. Här är Mickis med en nybliven klasskompis på FestU. Mycket mycket lyckad kväll detta
Mys köksvrå. Drömlägenhet
Söndagen var vi trötta och sov bort halva dagen. Ändå hann vi med en fin utställning på konstmuseet, middag på avenyn och bio innan jag åkte hem till Falun igen måndag fm
Nils kom hem från Abisko! Här låg vi i hängmattan i Grycksbo en hel dag
Fikade med några gamla klasskompisar jag inte träffat sen juni. Nu har en av dem åkt till Australien och en annan flyttat till Linköping. Alla fortsätter att försvinna härifrån :(
Septemberfalun
Min nya hängselkjol som iofs inte syns så värst bra på bilden. Tror jag använt den minst 50% av dagarna som gått sen jag köpte den
Ett födelsedagsbarn dansades på högtalaren i lördags. Det är okej när man fyller år kom vi överens om
Som avslut mitt finaste höstträd och en superblå himmel!
Tack för mig. Kram på er
När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.
Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt – hur de fyllt sig själva och sina resonemang med luftslott utan att ha något konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
På alldeles för många platser och i alldeles för många sammanhang lyser den totala bristen på ansvar. Jag hör aldrig någon vuxen be om ursäkt. Jag hör dem bara beklaga sig. Hör dem säga att verksamheter ska ses över. Hur rutiner ska förbättras. Men något förlåt kommer aldrig på tal. Den tanken verkar kännas främmande. Som att en sådan sak enbart är begränsad till barn. Något som vi gjorde när vi var små. Då bad man om ursäkt. Då sa vi förlåt. Hos vuxna finns bara undanflykten.
Jag ser Borlänge, mina drömmars stad. Jag ser hur den ena arbetsplatsen efter den andra går omkull eller skär ner i personalstyrkan. Stålverket ställer ett ultimatum som tvingar 200 anställda att gå med på kortare arbetstider och lägre löner. Pappersbruket planerar att varsla 175 tjänster då en av deras maskiner ska stängas.
Efter flera års kämpande påbörjas bygget av ett Ikea – ett bygge som till en början visade sig ge noll lokala jobb, då underleverantörerna erbjudit offerter långt under svenska medelavtal. Så kom inte här och yra om att invandrare knycker svenska arbetstillfällen – de rear vi ut på egen hand. Jag ser hur en av bygdens tidningar varslar merparten av sina anställda, med försämrad journalistisk kvalitet som självklar följd. Och detta är ingenting unikt för en bruksstad i Dalarna. Tendensen är densamma i hela landet.
Det stirras blint på utgifter. Inget får längre kosta pengar. Vår tids förbannelse – begreppet kostnadseffektivisering har blivit det enda centrala. Jag ser mitt pensionssparande dala i värde, men förstår att det garanterat innebär en vinst för någon annan. Min tröst ligger i det faktum att jag sedan länge kommer att vara död och begraven innan min egen pension blir aktuell.
Jag behöver alltså inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne. Det räcker att hastigt betrakta samtiden.
I Singapore avlider en indisk kvinna av skadorna hon ådrog sig efter att ha våldtagits av sex förövare i sitt hemland. Enligt uppgift ska rostiga järnrör ha använts i övergreppet. Det kommer en rapport om att Sveriges främsta klädföretag betalar sina sömmerskor i Bangladesh mindre än två kronor i timmen för sitt arbete. Uppgifterna är givetvis ingen skräll, men två kronor i timmen? Det måste vara något slags rekord i mänsklig girighet.
Jag ser västvärlden ignorera händelserna i Syrien. Jag ser västvärlden därmed acceptera massakrerna i Homs, Hama, Hula, Daraa och al-Haffa, bara för att nämna några få exempel. Afrika plundras på sina naturresurser: Olja, diamanter och mineraler. Konflikten mellan Israel och Palestina kommer aldrig att få en lösning – jag svär på alla tänkbara gudar och helgon.
EU tilldelas Nobels fredspris. Den meningen ska läsas med ett gapskratt. Jag hör hur Arktis kommer att vara borta år 2050 om vi inte på allvar tar tag i vårt sätt att leva. Samtidigt hör jag hur vampyrbolaget Shell vill dit och borra efter olja. Och jag hör hur Sverige vill utvisa fall av ensamkommande flyktingbarn. Det är så stört att jag knappt orkar skriva om det. Barn.
Jag ringer till sjukhuset för att fråga om de spermier som jag frös in innan min första behandling förra året. De finns kvar. De har det härligt i sin frys. Och så ställer jag den där frågan som för någon utanför sjukdomsprocessen antagligen låter bisarr: Kan jag testamentera dem? Svaret är aldrig. Inte en chans. Det har svensk lagstiftning satt stopp för. Jag får inte ha en diagnos som talar emot att jag får uppleva barnets 18-årsdag.
På ett sätt kan jag förstå. På ett annat sätt är det obegripligt. Resonemanget håller inte. För om jag hade varit brandman, polis eller en dömd mördare, då hade jag kunnat få skaffa hur många barn som helst.
Min linje dör med mig. Kanske är det lika bra. Världen är ändå på väg åt helvetet. Vi får se vem som hinner dit först.
Kristian Gidlund
Antar att jag inte är den enda nyblivna studenten med noll rutiner, rubbad dygnsrytm och 100% obekväma arbetstider. Helvete vad det kör slut på en, "arbetslivet" alltså. Mina påsar under ögonen har liksom påsar under ögonen nu efter drygt 25 timmars jobb i helgen. Har ingen aning om varken veckodag eller tid på dygnet längre och om det inte varit för schyssta arbetskamrater hade jag nog gett upp i diskrummet runt 05.30 i söndags.
Men vet ni det händer roliga saker i livet också!
1. Om jag överlever den här veckan åker jag till My och Mickis i Göteborg på lördagmorgon och stannar till måndag. Jobbar jag inte ihjäl mig innan dess finns det en risk att jag längtar ihjäl mig.
2. Köpte en biljett till Håkan på magasinet den 13 december. Jag vet inte säkert om jag kan gå, i och för sig, men nu har jag i alla fall möjligheten om jag är hemma i Falun.
3. Det är snart riktig höst!! Små saker som att vira in sig i en varm halsduk, cykla i eftermiddagsmörker genom färgglada skogar och andas ånga som stiger mot mörk himmel gör hösten till min bästa årstid. Oktober gillar jag speciellt. Inte bara för att jag fyller år, utan för att det plötsligt är okej att titta på tv-serier under duntäcket en hel dag. Det är den bästa gå på bio-månaden, det är tid att pynta rummet med ljusslingor och värmeljus, frosten gör så att hela världen glittrar tidigt på morgonen och utomhus måste man äntligen värma varandra med kramar. Ni som säger att hösten bara är grå har fel.
September 2013, den första månaden av den första skolfria hösten. Inga läxor och inga klasskompisar. Fan i jävla helvete vad avundsjuk jag är på er som valde att börja uni direkt tänker jag ibland. Helt plötsligt har alla bara flyttat till en egen lägenhet i en ny rolig stad där de blir nollade, skaffar nya vänner, festar som det inte finns någon morgondag och här är jag och slösar bort min bästa tid i livet på Max hamburgare eller på ett öde idrottsmuseum.
Ibland tänker jag så. Ibland tänker jag istället att jag nog valt rätt i att vänta med det där. Som igår när jag vaknade av ett telefonsamtal som förhoppningsvis kan ta mig bort från Falun till något nytt och spännande om två månader. Eller som när jag planerar resor jag vill göra för pengarna jag jobbar ihop och inser hur fri och obegränsad jag är. Eller när jag tänker på att gräva ner mig i tjocka böcker fyllda av långa, obegripliga meningar dag ut och dag in.
Livet är någon slags balansgång av för- och nackdelar antar jag och synd nog kan man inte göra allt och befinna sig på alla platser samtidigt. Men det finns ju tid senare tänker ni nu, och ja det finns det säkert men det oroar mig att jag ska välja fel från början och hinna slösa bort den tiden innan jag kommit på vad som är rätt.
Men herregud hur ska man veta vad som är rätt?? Blir knäpp. Babbel babbel. Det kan bli hur bra eller dåligt som helst det här, hoppas på bra.
Nu är jag tillbaka i Falun efter sommarens sista äventyr. Ska försöka mig på en kort sammanfattning av resan i lite bild och text.
Jag och mamma tog tåget till Stockholm en fredag em. Pappa var där sen tidigare så vi mötte honom tillsammans med bekanta från Göteborg när vi kom fram, åt en god middag och promenerade hem tidigt.
Dagen därpå hann vi med en tur på stan innan thaimat och öl på Medborgarplatsen!
Skyndande oss hem en snabbis innan vi tog en buss till Tele2arena. Här är mamma och pappa, redo för konsert. Trots arenans absolut sämsta sittplatser (därav inga bilder från varken Lars eller Kent) var alla jättenöjda när Kent spelat sitt sista extranr. Jag hade glömt hur fin Lars är live. Efteråt tog jag och Rickard en rundtur i ett livat lördagsstockholm innan jag åkte med sista tunnelbanan hem.
Söndag fm flög jag från Arlanda till Kiruna. Väl framme på Kirunas flygplats kände jag mig mindre och vilsnare än någonsin. Ungefär som att jag landat vid världens ände. Men nej, därifrån fortsatte jag ytterligare två timmar norrut med buss 91 mot Narvik. Den här bilden är tagen någonstans mellan Kiruna och Abisko.
Det var i ett höstigt, men varmt och soligt Abisko jag äntligen fick kliva av bussen. Nils visade mig turiststationen, köket och boendet innan vi tog liften upp på ett berg jag inte minns namnet på just nu. Såhär fin var i alla fall utsikten på väg ner igen.
Efter tusen funderingar kring hur vi skulle lägga upp våra fyra dagar, bestämde vi oss för att låna en bil till Lofoten dagen därpå. Vi plockade upp två liftare på vägen och en av dem bodde för tillfället på en av öarna. Han tipsade oss om camping, stränder och byar vi borde se och vi litade på honom, så Henningsvaer blev vårt första stopp.
Vi fikade på Klättercaféet, strosade i dyra souvenirbutiker och besökte hamnen innan vi åkte vidare. Väldigt trevligt ställe trots regn och dimma.
Väntade på uppehåll innan vi slog upp tältet på campingplatsen, här precis vid havet. Efter att vi gett upp kvällsfisket poppade vi popcorn, drack vin ur kåsor och spelade chicago i sovsäckarna. Hela natten spöregnade det, och stormade så att tältet liksom svävade.
På morgonen sken solen så starkt att vattnet och klipporna glittrade så vi njöt en stund här, åt frukost, packade ihop väskor och tält och åkte mot Unstad. Också ett tips från liftarkillen.
Finvädret höll inte i särskilt länge, det var grått och regnet hängde i luften när vi parkerade vid stranden. Men det gjorde ingenting. Vit sand omringad av höga, gröna bergstoppar. Och surfare i våtdräkt guppandes långt ut i stora vågor. Vi gick några kilometer uppe i bergen men badade aldrig, ångrar det lite nu.
På em började vi resan hemåt. Vi stannade flera gånger, för att laga mat, sova lite, fiska lite. Här vid bron skulle det tydligen vara bra fiske sa Nils men efter en timme utan napp gav vi upp.
Tillbaka i Abisko hann vi inte packa ur bilen innan Isak (mitten) övertalade oss att följa med till Björkliden på kräftfest. Så efter en dusch och några drinkar i personalboendets gemensamma kök fick vi skjuts till grannbyn där festen hölls i en stor kåta. Det dansades, sjöngs, finsmakades whisky och pratades fiske. 100% hur en tänker sig en fest på fjället i Norrland alltså. På personalboendet fortsatte festen med Håkanmeadly, vi somnade inte förrän tidigt på morgonen.
Dag 4 var alla lite trötta och omtumlade och låg i sängen halva dagen. Några timmar senare än tänkt åkte vi i alla fall till Kiruna för att leva norrländskt storstadsliv. Vi hann med allt som tydligen är viktigt när man befinner sig i närmsta stad: köpa en take away-latte, fynda jeans på JC, fylla på alkoholförrådet från systemet, äta pizza på Nordens bästa pizzeria och storhandla på Coop. Jag och Cecilia köpte en färdig cupcakemix som vi dekorerade och bjöd på till kvällens filmmaraton.
Min sista dag åkte vi utomlands igen! Den här gången med tåg till Narvik. Lämnade tyvärr kameran hemma, men den sträckan sägs vara Nordens (kanske Europas jag minns inte) finaste tågsträcka, då förstår ni att det var fint. I Narvik hann vi med museum, fiskemarknad, några second hand-butiker och en tur till hamnen innan hemfärd.
Morgonen därpå drog jag igen väskan, vinkade hej då och påbörjade en 22 timmars resa hemåt. Visst var det tråkigt att lämna Abisko, men efter den långa tågresan var det skönt att möta mamma på stationen i Falun ett dygn senare.
Oj, jag vet inte om jag skulle kalla det där en "kort sammanfattning". Imponeras av er som orkar ta er igenom den kanske lite väl detaljerade semestern.
