36
2013-08-22
Här har det ekat tomt på bilder i ganska många veckor nu. Beror på att jag begravt kameran i en byrålåda och helt enkelt inte riktigt haft någon lust att ta fram den. Men jag vill ändå visa er min minisemester så här kommer 16 mobilbilder från en helg i Stockholm och fem dagar i Göteborg.
Jag och Sara åkte främst till Stockholm för att mina föräldrar ändå hade vägarna förbi och för att tåget därifrån till Göteborg var billigare. Men vi hann med ganska mycket innan vi fortsatte söderut. Här är Sara på Urban Outfitters.
En eftermiddag åt jag och Rickard lunch på Medborgarplatsen. Sen köpte vi med varsin glass och så visade han mig Skinnarviksberget! Jag hade aldrig varit där innan. Det var när jag stod precis här som jag för första gången kände att Stockolm är mer än trånga tunnelbanor och stress på centralstationen. Det är nog Sveriges finaste stad.
Överallt färgstarka affisher som påminde om att Way Out West bara var några dagar bort.
Zinkensdamm. Ännu ett tecken på att Stockholm inte bara är stress och för många människor per kvadratmeter.
Sista kvällen i Stockholm. Indiskt på en mysig uteservering i närheten av Medborgarplatsen om jag minns rätt (kan inte Stockholm så värst bra). Med den middagen tackade jag och Sara för en trevlig helg i huvudstaden, så bar det av mot Göteborg.
Några timmars tågresa senare mötte Mickis oss på perrongen. Världens käraste återseende. I två dygn vandrade vi runt Brunnsparken och Nordstan, åt middag och drack dyrt vin på altanen i Hisings backa, åkte karuseller på Liseberg och gick på vardagsklubb för att till sist somna alla tre i samma säng.
På torsdagen åkte Sara tillbaka till Falun. Jag och Mickis hämtade våra festivalband i Slottskogen.
Crystal Fighters öppnade på torsdagen och levererade så jävla härlig feeling. Bra sång, bra musik, bra publikgung, allt. Kan inte ha föreställt mig en bättre festivalöppning.
HÅKAN. Vad finns det att säga. Här fällde jag en tår eller två till Du är snart där i konfettiregnet. Att Håkan är bäst i Göteborg är ju ett som en konstaterat nu.
Här är Mickis på en buss till stan. Jag tvivlar på att någon Göteborgare någonsin kommer att läsa det här, men om det mot förmodan skulle hända: bli vän med henne!!!! Hon är bäst.
The Knife var....... Så bra. Helt otrolig show.
En natt träffade vi slumpmässigt på Alexander, fd. falubo som numer bor i Stockholm. Han och hans vänner hade också sett Urban Cone på Lisebergsområdet så vi tog sällskap därifrån. Kvällen därpå drack vi öl på deras hotellrum. Otroligt lyxig festival-förfest! Här är Mickis och Hampus.
Och Daniel.
Metro hade en fotoautomat på festivalområdet = bästa idén någonsin. Där hängde vi ganska ofta, här är två av många remsor jag fick med mig hem.
På lördagen gick vi från området tidigt för att säkert komma in på Ingrid Disco. Något slags kollektiv med Lykke Li, Miike Snow och Peter Bjorn and John. Ingen hade någonsin informerat oss om festivalbussarna ut till Göteborg filmstudios, så vi sprang genom träsk och över ängar för att ta oss dit. Hur som helst, väldigt värt alla världens omvägar för helt plötsligt stod Markus Krunegård där på festivalens minsta scen. Från ingenstans stod han mitt framför mig och vet ni då brast mitt hjärta. Sedan läkte det lika snabbt och så dansade vi. Det dansades barfota i regnpölar och rullades i lera. Och med det var Way Out West-helgen slut.
Tack du Mickis för en jävligt kul festival.
Det var min minisemester och det var som ni kan förstå några veckor sedan nu. På fredag ger jag mig iväg på minisemester nr. 2. Då får nog kameran följa med!
35
2013-08-14
I snart 17 år har jag bott i Falun nu. Det är här jag är uppväxt och hittills har det aldrig riktigt funnits något annat alternativ än att stanna kvar. Och samtidigt som jag ofta drömt om att åka härifrån, har det legat en trygghet i att tvingats stanna. Trygghet ligger väl i att hålla fast vid gammal vänskap och bekanta gatunamn, i att bo hemma, i att utan varken planering eller ansträngning veta ganska säkert hur alla veckans dagar ser ut. Men det blir annorlunda nu när bästa vänner packar för att lämna Falun på obestämd tid. De packar ingen lite weekend-resväska utan stora flyttlass och det är först då jag inser att vi en efter en faktiskt kommer att försvinna härifrån framöver. Och att vissa av oss kanske aldrig kommer tillbaka.
Självklart är det skrämmande, men samtidigt tror jag att det är jätteviktigt. Jag tror att tryggheten lätt tvingar oss kvar hos människor vi inte längre har något gemensamt med. I kvarter vi sett nog av och i vanor som sedan länge borde ha brutits. Och så tror jag att den trygga vardagen bidrar till att vi tar varandra för givet. Att vi inte riktigt funderar över vilka människor vi har omkring oss och varför förrän tryggheten bryts, och att det är först då vi kan veta säkert vilka som är viktiga att hålla hårt i.
Och alltså, nu kommer vilken vänskapsrelation som helst att kräva 100% från båda håll för att upprätthållas. Så är det. För nu och framöver kommer varenda rutin och varenda vänskapskrets sakta men säkert att brytas upp för att slutligen landa i en ny vardag med nya rutiner och nya vänner. Och jag kan med säkerhet säga att det kommer att krävas rätt starka vänskapsband för att på tusen mils avstånd hålla kvar vid varandra då.
Ingenting kommer längre att ske per automatik. Det kommer att krävas lite mer nu än vad det gjort hittills. Tid, planering, engagemang. Bla bla bla. Egentligen handlar det bara om en enda sak i slutändan och det är att vilja ses. Vill man ses så ses man, så enkelt tror jag att det är.