linneahjerpes.blogg.se

I snart 17 år har jag bott i Falun nu. Det är här jag är uppväxt och hittills har det aldrig riktigt funnits något annat alternativ än att stanna kvar. Och samtidigt som jag ofta drömt om att åka härifrån, har det legat en trygghet i att tvingats stanna. Trygghet ligger väl i att hålla fast vid gammal vänskap och bekanta gatunamn, i att bo hemma, i att utan varken planering eller ansträngning veta ganska säkert hur alla veckans dagar ser ut. Men det blir annorlunda nu när bästa vänner packar för att lämna Falun på obestämd tid. De packar ingen lite weekend-resväska utan stora flyttlass och det är först då jag inser att vi en efter en faktiskt kommer att försvinna härifrån framöver. Och att vissa av oss kanske aldrig kommer tillbaka.

 

Självklart är det skrämmande, men samtidigt tror jag att det är jätteviktigt. Jag tror att tryggheten lätt tvingar oss kvar hos människor vi inte längre har något gemensamt med. I kvarter vi sett nog av och i vanor som sedan länge borde ha brutits. Och så tror jag att den trygga vardagen bidrar till att vi tar varandra för givet. Att vi inte riktigt funderar över vilka människor vi har omkring oss och varför förrän tryggheten bryts, och att det är först då vi kan veta säkert vilka som är viktiga att hålla hårt i.

 

Och alltså, nu kommer vilken vänskapsrelation som helst att kräva 100% från båda håll för att upprätthållas. Så är det. För nu och framöver kommer varenda rutin och varenda vänskapskrets sakta men säkert att brytas upp för att slutligen landa i en ny vardag med nya rutiner och nya vänner. Och jag kan med säkerhet säga att det kommer att krävas rätt starka vänskapsband för att på tusen mils avstånd hålla kvar vid varandra då. 

 

Ingenting kommer längre att ske per automatik. Det kommer att krävas lite mer nu än vad det gjort hittills. Tid, planering, engagemang. Bla bla bla. Egentligen handlar det bara om en enda sak i slutändan och det är att vilja ses. Vill man ses så ses man, så enkelt tror jag att det är.