linneahjerpes.blogg.se

Något som sliter och skär lite extra i mitt hjärta är att säga hej då utan att veta när man ses igen. Jag gillade inte att säga hej då till er, därför blev balen rätt betyngande framåt kvällen.

 

Vi kramades länge i läroverksparken, gick armkrok till magasinet och under middagen pratade vi om vad vi gjort tillsammans, vad vi kommer att sakna och vad vi ser fram emot att göra här näst. En del av oss blir kvar, andra börjar plugga eller flyttar utomlands till hösten. Vissa försvinner från Falun redan om en vecka och därför var jag alldeles tom inuti när jag vaknade imorse. Jag tog en titt i mössan och bläddrade igenom studentalbumet och så kändes allt sådär tungt och vemodigt, som att studenten mer var ett slut än en början.

 

Men då försöker jag tänka att ni faktiskt finns kvar. Och att kommande år förhoppningsvis bjuder på minst lika många dagar till tillsammans.