7
Augusti 2010. Jag gick hem och grät om att få byta klass efter första skoldagen. Och efter varje skoldag den första månaden. Men mamma pratade om att vissa saker tar sin tid och om hur viktigt det är att ge alla människor en ärlig chans. Och jag vet inte när det hände, men snart, någonstans på vägen, släppte ångesten.
Tvåan var annorlunda, allt gick på rutin. Vi gjorde inte längre saker tillsammans för att vi var tvungna och umgicks inte endast för att slippa vara ensamma. Vänskapen, och tryggheten i varandras sällskap ökade likt en brant exponentiell kurva och med sommaren 2012 kom ångesten tillbaka.
Trean som i äldst på skolan, trean som i nästa års studenter. Trean, som symboliserat någon slags berg- och dalbana av ena dagen längtan och glädje, andra dagen stress och osäkerhet. En annan ångest än tidigare. En ångest som grundade sig i tanken på att inom det kommande året bryta den trygghet som byggts upp till något dyrbart.
Jag antar att det man haft och det som varit inte kommer igen. Och visst kan det kännas sorgligt, men samtidigt tycker jag att det känns betryggande att lämna saker bakom sig. Sedan den här dagen för tre år sedan har jag lärt känna fler betydelsefulla människor och samlat på mig fler oförglömliga minnen än jag någonsin vågat hoppats. Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag aldrig hade velat gå tillbaka, för det jag har idag är så mycket finare än det som var för tre år sedan.
Jag var tio när jag var på min första student och jag tänkte "den dagen jag tar studenten, då är jag vuxen och då vet jag exakt vad jag vill göra med resten av mitt liv". Jag inser nu att det kanske aldrig kommer en dag då vi plötsligt är vuxna och framtiden står klar framför oss. Och kanske är inte framtiden farlig trots att vi inte funnit någon mening med livet.
Maj 2013 och jag exploderar av ångest. En annan ångest än tidigare. En ångest som dämpas lite av förväntningar och tacksamhet.